Det löser sig

Antalet aborter för unga kvinnor ökar och en av förklaringarna uppges vara den bristande sexualupplysningen i skolorna. Det slås upp som en överraskning trots att det har stått på RFSUs lista så länge att jag inte ens kan gissa hur länge.  Tidigare i år kom också rapporter om att det är svårt att få tid för abort, köerna är långa och det är inte alltid som det faktiskt finns ett val mellan de olika abortmetoderna. Samtidigt verkar det nu som att utländska kvinnor från och med den 1 januari 2008 äntligen skall få rätten att genomgå abort i Sverige . Det glädjer mitt illasinnade hjärta att det är den kristdemokratiske abortmotståndaren Göran Hägglund som kommer att stå för lagändringen. Samtidigt gormar hans parti och hotar med att sänka alliansen inför valt 2010.

Det kan ju tyckas att om det eftersträvansvärda är att minska aborterna så är informations- och attitydförändringsarbete nödvändigt. Det kan också tyckas att det inte är en bra idé att strypa tillgången på det som skall förebyggas. Tänk om vi skulle ha samma inställning till andra samhällsfenomen eller folkhälsofrågor. Vi skulle till exempel jobba jättemycket med att informera om farorna vid rökning men sedan förvägra de som drabbas av följdsjukdomarna sjukvård. Eller vi skulle satsa på fler horribla filmer om ungdomar som blir groteskt lemlästade eller förvandlade till grönsaker efter en bilkrasch på fyllan men om någon är med i en alkoholrelaterad krock så skulle utryckningarna ställas in och de närmast sörjande skulle få rädda det som räddas kunde på egen hand. Eller varför inte sluta erbjuda vård helt och hållet för allt som på något sätt kan tänkas vara självförvållat som motorsågsolyckor, pärlor i näsan, förstoppning efter julmiddagen och istället satsa på en jäkla massa broschyrer och reklamkampanjer och radiojinglar?

Det finns faktiskt en frågor där vi också helt nöjer oss med att städa efteråt istället för att arbeta förebyggande. Ett bra exempel är fenomenen mäns våld mot kvinnor och barn och våld i samkönade relationer där stat, kommun och landsting årligen lägger ca 3 miljarder på att sopa upp efter (framförallt) män som brukar våld. Och inget gör vi för att motverka den trenden. Vad hade vi kunnat göra för 3 miljarder om året istället? Kapat köerna till abort så att alla kvinnor, ung som gammal och av svensk nationalitet såväl som utländsk, faktiskt har ett val när det kommer till var, när hon och hur hon skall göra sin abort? Satsat lite så att alla barn och unga får adekvat sexualupplysning och möjligheter att skydda sig mot sjukdomar och oönskade graviditeter? Eller kanske jobbat lite med attityder så att inte 46% av alla kvinnor skall behöva utsättas för våld av en man hon känner?

Åtgärder mot oönskade samhällsfenomen är inte ett antingen eller när det handlar om ingrepp innan eller efter. Det är ett både och där det inte hjälper hur mycket vi plåstrar om en kvinna som "dunkats gul och blå" (och där kom mitt inlägg i debatten) eftersom sannolikheten är stor att den man som bankat på henne kommer att göra det igen om han får chansen eller hitta en ny partner som han kan behandla på samma sätt. Det hjälper inte heller att predika säker sex om vi inte erbjuder alternativ då säker sex inte har idkats, aborterna kommer inte att sjunka de kommer att vara lika många men avsevärt mycket mer hälsovådliga. Och det hjälper absolut inte att tro att vi kan prata någon till att INTE ha sex om andan faller på såsom avhållsamhetsivrarna tror. Både och is the shit här, både och.

Det finns vissa saker som bara måste till för att det skall vara en riktig sommar. För min pappa är det svenska jordgubbar och färskpotatis (som vi sedan tävlar om att äta och älska mest), varje år säger han med grov tüsk accent att det är ”något schpeziellt med svenska jortguppar” och varje år skrattar jag åt hans fantastiska förutsägbarhet. För Eva-Lo är det att ha smultroni balkonlådorna, för Jonah är det att cykla som en dåre genom hela stan och bada minst två gånger om dagen, och för mig är det att gå på Tiljans Talanger i Slite.

För er oinsatta som fortfarande inte upplevt ordentlig sommar kan jag berätta att Tiljans Talanger är en årlig talangjakt med gigantisk popularitet, och att Slite är den näst största orten på Gotland (och nu blir säkerligen minst en Hemsebo enormt förolämpad av att jag påstår att Slite är större än Hemse för dessa två metropoler ligger i ständig befolkningsfejd med varandra).Tiljans har funnits sedan 50-talet, långt innan sång- och dansprogram på tv förstörde hela meningen med att ha talangjakter genom att öva sina deltagare, för meningen med en talangjakt är att det skall vara mycket vilja och lite talang (hos de allra flesta, även om det så klart finns undantag) och till det ett hutlöst överskott av rampfeber och/eller scenskräck (välj själv). Det är också min utvecklingsstörde brors favorittillställning under hela året och om du någonsin varit med en förståndshandikappad bror när han har som allra roligast så fattar du kanske precis hur roligt det här är (andra favoritsysselsättningar hos brorsan är att klappa katter, sjunga allsång och lägga pussel).

Årets Tiljans i Slite gjorde mig inte besviken. Det är (som alltid) fullsatt och lång kö redan en timme innan första tonen ens har tagits, det är samma husband och konferencier som alltid och det är ungefär samma repertoar varenda gång. I år bjöds vi på, förutom sedvanliga ballader a lá Titaniclåten och ”One Moment in Time”, två av Linda Bengtsings (stavning? Jag måste erkänna att hon är tämligen okänd för mig som befunnit mig – utan tv no less – på andra sidan havet det senaste året, för visst är hon dokusåpastackare?) hitar samt ”Sånt är livet” (varenda år), dragspelsmusik (brorsans favoriter, han klappade redan innan de hade spelat klart i ren upphetsning) och egenkomponerad emo-rock av femtonåriga killar i dreads som hade inövade hopp mellan verserna. Tre deltagare väljs ut under tävlingarna i Slite och Hemse och de går sedan direkt till finalen i Visby (nästa torsdag, missa inte!) och när dessa har valts så får ytterligare ett tjugotal av de som tävlat också komma dit och göra bort sig för en ännu större publik.

Tro nu inte att jag bara är hånfull, för jag älskar verkligen Tiljans Talanger och min kärlek är inte av det ironiska eller elaka slaget. Jag älskar tioåringar som har övat på danssteg de omedelbart glömmer, jag älskar den tendens som finns hos i stort sett alla att ta i och ösa på redan från början så att det där med nyanser och crescendo bara blir tomma ord, jag gillar hutlösa scensminkningar och alla pek-på-publiken-och-dra-sedan-näven-till-hjärtat-handrörelser som alltid ser helt fel ut på alla som gör dem. Jag blir så glad av modet och viljan att synas och höras till varje pris, speciellt hos dem som verkligen inte har minsta ådra för det musikaliska (och då talar vi om en 80% av de som tävlar). Jag blir helt tårögd av den nasala damen med rösten från andra sidan helvetet som väldigt innerligt sjöng Ainbusk Singers ”Älska mig” (också den en standard) så att jag hade tinnitus i tre timmar efteråt, just för att hon ber om bekräftelsen på ett så hjärtskärande ärligt (om än musikaliskt falskt) sätt att man inte kan göra annat än att älska ett sådant mod och en sådan nakenhet (inför flera hundra personer, fatta!). Jag klappar ivrigt i takt åt hon som visserligen har en fantstisk röst men en scennärvaro som en planka för att hon skall våga sjunga klart och kanske till och med le lite på slutet. Jag fånler lyckilgtom femtonåringen som har med sig en gigantisk nalle upp på scenen för att den skall bringa henne tur. Jag förundras av queerigheten i två tonnistjejer som ålar sig runt varandra och till Michael Jacksons ”The Way You Make Me Feel (You Really Turn Me On)” och undrar om den är avsiktlig.

Tro nu inte att alla sångintresserade på Gotland är totala stolpskott för det finns riktiga talanger, men det är liksom inte därför man går på Tiljans Talanger (eller skriver om spektaklet efteråt). Man går för att det är rent och oskyddat och bestående av folk i alla åldrar som alla vill att du skall se och beundra just dem, för att det är fantastisk och human underhållning där alla får vara lite smådåliga och ändå känna sig som stjärnor – och kanske få chansen att göra om det inför tusen människor på stor scen i Visby.

För övrigt kläckte Jonah idag den universella sanningen om hur man bäst tillskansar sig ödmjukhet: man ägnar sig i utdragna sessioner åt att spela fia tillsammans med en utvecklingstörd person.

På väg genom Svandammsparken med våra basebollhandskar och en softball-boll susar en unge i tioårsåldern förbi oss på en skateboard. När ungen får se handskarna kommer något glasartat över det lilla barnets blick. ”Vill du testa?” frågar jag och efter lite betänketid svarar barnet ja och blir sedan ännu mer apatiskt fascinerad när hen får kasta lite boll med Jonah medan jag pratar i telefon.

In på scen kommer då en man som suttit i närheten på picnicfilt. Han har också sett handskarna och undrar nu om vi spelar softboll, för hans bror är intresserad av att hitta andra som också vill spela softboll. ”Har han handkse?” frågar jag och det visar sig att brorsan har fått tag på en hel laguppställning handskar, tio stycken, och nu bara saknar folk att spela med. Och vi som saknade handskar. Så nu skall jag bara ringa Gunnar och få numret till brorsan och sedan är vi i hamn. Allt som krävs är nu minst 12 pers till för att vi skall få igång en hygglig match. Om du är sugen, hör av dig (ingen tid och plats bestämd än). Inga, och då menar jag verkligen inga, förkunskaper krävs.

Edit: -jag lyckades skriva glassartat istället för glasartat om barnets blick i första publiceringen av det här inlägget. Glassartat, sug på den vackra mentala bilden!

Lokalpatriot som man är (läs för lat för att cykla särskilt långt) så övertalade jag Marta att komma ut till Kransen och min favortilokalhak Stabil, när hon i för ett par dagar sedan ringde och gormade att hon ville se Fussball, Sverige-Paraguay.

Så hon kom och de spelade och sedan vann de och Stabil var fullt (för första gången någonsin?) och det var tjo och tjim och folk som startade talkörer framför tvn, och allt var lite sådär småabsurt som det alltid bli när folk tittar på tv i stor grupp. Det var högljutt och folkligt och stökigt och när så det svenska laget vann så var det som upplagt för glädjerop istället för de arga tillmälen vi hade hört den senaste timmen.

Allt skulle ha varit jättejättebra omdet inte var för att jag satt och skämdes över mig själv.I matchens andra halvlek satt en av de mer intensiva supportrarna och blev ilsknare och ilsknare på storbildstvn, och sakta förvandlades hans språk. Först var det ”jävla hora” eller ”kom igen nurå” – jag satt bakom och var inte helt säker på att jag hade hört rätt. Sedan följde ”jävla rövknullare” eller ”kom igen nu gubbar”, återigen svek min redan sedan tidigare sorgliga hörförmåga och jag var inte säker på att jag hörde vad jag verkligen hörde. Det var först när domaren kallades ”horunge” som jag blev säker på att jag hade hört rätt.

Vad gjorde jag åt det? Jag gjorde absolut inget alls. Hade jag besuttit något som helst civilkurage hade jag marscherat upp till den fulmunnade tvtittaren och förklarat för honom att han kan gasta vad fan han vill när han sitter själv framför tvn hemma men om han skall se på tv i grupp så får han faktiskt vakta sin tunga. Jag borde ha sagt till honom att jag fördömande av olika sexuella praktiker och försörjningssätt är kränkande inte bara för de som själva praktiserar dem utan för alla oss andra också eftersom det innebär att all sexuell praktik är upp till hans subjektiva lilla hjärna att risa eller rosa trots att han faktiskt inte har någonting med det att göra. Jag borde sagt till honom att det inte spelar någon roll om han tycker att jag hetsar upp mig över petitesser, för han befinner sig på offentlig plats och jag har rätt att få befinna mig där jag med, utan att känna att det finns en risk att kallas ”rövknullare” eller ”hora” av främmande män. Jag borde gått på om maktstrategier och strukturellt nedvärderande och förtryck.

Men jag sade ingenting för jag var inte säker på vad jag hade hört och det kändes som om det skulle bli pinsamt om jag stövlade fram och sedan  hade fel. Jag sade inget för jag tänkte på mitt eget promiskuösa och inte helt korrekta användande av ordet mongo som inte är vare sig politiskt korrekt eller särskilt okej om sanningen skall fram. Jag sade inget för jag ville inte vara den som startar ett bråk (igen) och sabbar dent glada humöret. Jag sade inget för jag var feg och nu skäms jag.

Jag försökte styra upp lite i mitt liv genom att gå igenom mina tre plånböcker för att skapa en för USA och en för Sverige och inte ständigt behöva släpa på tre olika med grejer lite här och var, och då hittade jag en liten skatt från sista gången jag käkade kinesisk mat i USA: fortune cookie spådomar.

Jag kan inte förstå att fortune cookies inte har spritt sig hit där det finns flottigt stekt ris och sötsur sås i varenda småstad, att inte knapra på en torr citronkaka och läsa meningsslöst dravel på liten lapp efter kinamatsmiddag är som att köpa en stor burk popcorn till actionfilmsbiobesöket, bara för att sedan omedelbart och omsorgsfullt hälla ut alla popcorn över golvet och sedan lida genom hela filmen med saltig popcornlukt i näsborrarna utan något att knapra på.

Sist jag åt kinesisk mat i Cambridge så lärde Peter mig en lek som gör spådomstraditionen ännu lite roligare. Leken är klassiskt enkel: varje spådom får i slutet det lilla tillägget in bed. Simpelt? You bet. Barnsligt? Haha, jätte. Roligt? Ja, jag tycker det. När vi så försökte blev resultatet som följer:

Adversity is the parent of virtue in bed. (haha och ordet parent har sällan känts så väl valt...)

Alas! The onion you are eating is someone else’s water lily in bed.

An old wish will come true in bed.

Be calm when confronting an emergency crisis in bed.

You may be conservative, cautious and practical in bed.

Eftersom den inte alltför sofistikerade humorn onekligen fungerar på mig så funderade jag lite på hur greppet kan expanderas och användas inom flera områden. Så imorse satt jag och surade över en kopp kaffe och gratis-DN, nedtyngd och matt av domedagskänslan som alltid infinner mig när jag får för mycket nyhetsflöde i kroppen för tidigt på morgonen, och plötsligt läste jag:

BEVISEN MOT KAJ LINNA TÅL INTE GRANSKNING I SÄNGEN

HULTSFRED ALLT SÄKRARE I SÄNGEN

AKTIEÄGARE HAR MILJONER ATT HÄMTA I SÄNGEN

Och låt oss inte glömma sporten för det är ju VM och fotbollsfeber och nerver utanpå kroppen som gäller just nu:

LAGERBÄCK INTE OROLIG I SÄNGEN

Det är dags för mer kaffe. En helikopter svävar ovanför ett hus ett par kvarter bort och försöker hissa upp någon/något i ett rep och om tjugo minuter kommer Sepideh för att prata om sin uppsats som jag just har läst ett utkast av (i sängen, HAHAHA). Ha en trevlig tisdag eller onsdag eller vad det nu är för dag.

Att komma hem innebär möjligheten att göra sånt som är svårt när man är långt borta från Sverige (och nu tänker jag faktiskt inte bara på mjölkprodukter även om  jag sänker minst en liter yogurth om dan). En sådan grej är att läsa Fredrik Strages Fans eftersom ingen kan få mig att garva högt såsom Fredrik Strage. Boken är precis det den utger sig för och blir som allra allra bäst när Strage skriver om sin egen idol, Morrisey, utan att nämna sin egen fanposition så skriver han så vänligt och aktsamt att det är svårt att inte se hans idoldyrkan mellan raderna och då känns det inte så långt till tjejern i Hamster Girls och det känns respektfullt och väldigt fint och jag blir tårögd och full av ironiskt hånskratt på samma gång.

Senare: sömnlös natt (vilket är en helt sinnessjuk känsla för någon som jag som är van vid att somna inom 30 sekunder) och det enda osm hjälper när jag har svårt att sova är att sätta sig i garderoben med intenetuppkopplingen och spela spela på Bamse-hemsidan till tonerna av Damien Rice.

Jag är ganska less på Damien Rice. Han släppte sitt första album när jag bodde på Irland och blev sedan gigantisk på en kvart och hade enorma utomhusspelningar på borggården till Dublin Castle med 5000 vrålande irländare som hördes ändå till mitt fönster. Sedan flyttade jag hem och då kom skivan hit och var överallthelatiden (det här är första gången i hela mitt liv jag har varit tidig med något överhuvudtaget, jag är vanligtvis så sen att jag är först med att vara retro) och skivan är bra men den sloknar med tiden som en annan tulipan och så är det med det. Något år eller två senare flyttade jag så till USA och inom två månader var samma Damien Rice-låtar i varenda soundtrack till varenda film jag såg och naturligtvis också i varenda trailer till varenda film jag inte såg. Men det finns två lyssningstillfällen som Damien Rice inte kan undvaras och det ena är när man har svårt att sova och det andra är när man befinner sig i valfritt fordon och med en freestyle.

Och det är så synd att någon som lyckades göra ett så bra första album inte har kunnat trycka ur sig något annat än en och annan b-sida samt en helt vansinnig mängd covers, det är så pinsamt uppenbart att människan har skrivkramp, jag blir lite illa berörd bara jag tänker på det. Varför kan han inte bara ge upp och försvinna med stil? Göra som Jakob Hellman, spela in en legendarisk popskiva och sedan bara ledsna på sig själv och sluta spela in grejor överhuvudtaget. Fatta vilken självinsikt och anti-nostalgi det måste gömma sig bakom ett sådant beslut, att bara sluta när man gjort något så otroligt bra och sedan inte sörja saken. Jakob Hellman är min favorit-pophistoria, han gör mig fjäderlätt.

Motsatsen till Jakob Hellman måste ju vara Liz Phair vars första album Exit in Guyville är ett av få som jag aldrig har lyckats tröttna på (och också ett av skälen till varför jag motstod den nya tiden och tekniken så länge det bara var möjligt: jag har alltid bara haft skivan inspelad på band och släpade därför envist omkring på min sunkig kassettfreestyle tills den tillslut imploderade och smulades sönder och jag var tvungen att skaffa en cdfreestyle). Hon var den coolaste kvinnliga artisten sedan Patti Smith och sedan fanns det inte mer bra musik kvar i henne (något som Peter hävdar att han faktiskt hört henne säga rätt ut i en tv-intervju en gång) och hon gav upp och släppte två-tre skitskivor som får mig att torrhulka och nu säljer hon skitskivorna genom att klä av sig och vara ”sexig”. Jag vet inte hur det blev såhär, Liz Phair brukade ju få mig att inte väja för någon i rusningstrafik i stressgången mellan pendel och tunnelbana med texter som:

You been around enough to know

That if I want to leave you better let me go

Because I take full advantage

Of every man I meet

I get away almost every day

with what the girls call

what the girls call

what the girls call . . . the girls call murder

 

You been around enough to see

That if you think you're it

You better check with me

Because I take full advantage

Of every man I meet

I get away almost every day

with what the girls call

what the girls call

what the girls call . . . the girls call murder

Idag är dagen bara min min min

Det är ju det jag säger, det är alltid sol på min födelsedag. Min födelsedag är också dagen då bara bra saker händer (jag har till exempel lyckats bjuda hem mina föräldrar utan panikattack och ångestgräl, tack Jonah för champagnen som räddade världen) så idag skall jag, istället för att undra varför internet är så ensamt och isolerat och varför alla bara slutar skriva hela tiden, ta mig samman och göra något åt saken.

Härmed är alla inbjudna till min födelsedag som kommer att avfiras på Medis i Stockholm med start klockan sex. Jag är en halvliten tjej i brun keps men jag kommer att se jättelång ut för tvillingarna piff och puff kommer och de är bara snäppet längre än vad som klassas som dvärgväxt. Jag kommer dessutom att irritera alla med en digitalkamera somjag har fått dagen till är och om jag blir riktigt yster så kommer jag stå och okynnesringa i en mobil på alldeles för hög ljudnivå för att jag skall vara helt kosher i sociala sammanhang. Fråga dig fram, ett insidertips är att det kommer att vara ute och att det förmodligen kommer att vara nära Björns Trädgård. Du får gärna komma förbi utan en present och posera för min kamera, och sedan sälla sig till gruppen och dricka dig lite så där fånigt full för det är sånt som händer när det är min födelsedag. Väl mött!

Jag har blivit uppmanad att rasa och storma om Stockholms Pride och deras invigningstalare. Jag må  fysiskt befinna mig i Stockholm men jag känner mig fortfarande ganska obekväm och långt bort så jag tror att jag skriver om en värld som känns mindre absurd för mig just nu.

DC Comics har återuppplivat Batwoman (inte att förväxla med Batgirl, Batmans dotter) och har börjat ge ut en veckotidning som skall gå under minst ett år och som kallas 52. Batwoman, eller Kathy Kane som hon egentligen heter, lanseras i sin nyuppstådda version som en ”lesbian socialite by night and a crime fighter by later in the night" med en beryktad men obekräftad avslutad (?) kärleksaffär med snuten Renee Monotya. De som är mer insatta i den amerikanska superhjälteserievärlden säger att det är en logisk fortsättning på de stora bolagens försök att göra sina superhjältar mer mångfacetterade och mångfaldiga (se till exempel Blue Beetle och Atom som fått nya etniciteter).

Så klart är idén alldeles för politiskt korrekt och nu rasar feministerna, nu rasar de konserverade, konservativa menar jag. Feministerna har ilsknat till för att nya Batwoman kallas Lipstick Lesbian och för att den där femininiteten måste framhållas nu när hon gillar tjejer (vad var det för fel på förslaget BatButch?) och för att det är ytterligare ett ypperligttilfälle att objektifiera den lesbiska sexualiteten och den kvinnliga kroppen för den (framförallt manliga) serieläsarpubliken. Och som vanligt har feministerna poänger, tänk om j ag kunde vara mer ombytlig och tycka något revolutionerande för en gångs skulle. Konservativa röster gastar och gormar eftersom det här har förvandlat en till synes oskyldig actionserie till något som kan tänkas innehålla sexualitet – precis som alla andra remakes av gamla kyska superhjältesagor. Själv försöker jag förtvivlat arbeta upp den där gamla goda ilskan men allt jag hittar i känsloregistret är en svag oro för att de kommer att göra actiondelarna av den nya serien för mesiga bara för att ny Batgirl inte bara är kvinna och superhjälte utan dessutom rik, vit och lite lesbiskt, samt en stilla undran varför vi inte pratar mer om det faktum att nya Batwoman dessutom framställs som en partnermisshandlare?